”...du är snart där, det blir bättre, håll ut...”

Nästippen precis ovanför vattenytan, kroppen går sönder och värker. Orkar inte vara, orkar inte fejka glädje eller avslöja sorgsenheten. Tappar kontroll och åter igen får ångesten övertaget! Skakar, gungar och vaggar mig själv för att ångesten kanske ska släppa taget, driver mig till vansinne, styr mina tankar, mitt allt. Måste få hjälp, måste, måste...

Luften i min kropp tar slut, men jag kan inte andas. Får inte in syre i min kropp, syre som min kropp desperat skriker efter.

Kastar mig ut i friska luften som slår hårt mot mitt ansikte, men inget syre..

Faller på knä och tårarna rinner längs kinderna och jag torkar bort dom men det hjälper inte längre. Tystnaden är total trots kaoset i min kropp.

Plötsligt tar allt slut, fri återigen från ångest. Andas igen och allt börjar om, om och om igen.. Kampen börjar om och det ända jag undrar är när det slår till nästa gång?”

Psykisk ohälsa är lika verkligt som en hjärtinfarkt, lika fysisk som ett brutet ben och framför allt så tabubelagt!

Hjälp mig att hjälpa organisationen ”Aldrig Ensam” att ta bort den negativa stämpel på psykisk ohälsa! Våga prata om det, våga stå kvar, våga fråga!